|
Vår son Aku - in memoriam
Aku Lagerroos
född 28.11.2005 kl 7.40
död 29.11.2005 kl 16.40
Berättelsen om Akus korta liv
Det hade varit en mycket lång och tung arbetsdag på fredagen den 25:e, jag var helt förbi av trötthet på kvällen. Följande dag låg jag mest och vilade för att orka på jobb på söndagen. Jag var på jobb helt normalt på söndagen men det rev i korsryggen lite nu och då. Jag hade ont i magen och ryggen men tänkte att det bara berodde på att jag jobbat för hårt.
Jag for till Pargas och sjöng på musikskolans konsert och på hemvägen gjorde det ordentligt ont, ändå tänkte jag bara på att komma hem i säng och vila.Det onda kom och gick och blev regelbundet men jag förstod ändå inte att det var värkar och att förlossningen satt igång... halv fem på måndagsmorgonen gick jag på wc och märkte att jag blödde. Då förstod jag att det inte var ok så jag ringde förlossningsavdelningen och frågade om jg skulle komma in. Barnmorskan där sade förundrat att jag inte borde ha några sammandragningar alls ännu och bad mig komma in till sjukhuset.
Så jag väckte Pasi som ringde ambulans. Pasi hade bara sovit två timmar så han var inte alls pigg på att åka nånstans men jag tvingade honom att komma med. Ambulansen kom och de kollade upp mig, jag gick själv ut till ambulansen och så åkte vi iväg. Jag låg bak på britsen, Pasi satt framme med chaffören. Det var dåligt före så jag är glad att chaffören kunde sin sak, stackarn. I St.Karins lär sköterskan ha sagt åt chaffören att 'nu får du nog trampa på gasen och han hade sett undrande ut, vad hade han gjort hittills då?
Lite över kl 6 var vi på sjukhuset o då var det en minut mellan värkarna. Barnmorskan eller kanske det var läkaren försökte kolla med ultraljud hur barnet hade det men han hade sjunkit så lågt att de inte kunde kolla nåt alls. De hörde inte ens om hjärtat slog, de kunde inte säga om han levde men jag var säker på att han levde. De sade åt oss att han föds nu och det är inget att göra åt det. Ända tills det trodde jag att jag bara hade ont, jag förstod inte att jag höll på att föda! Jag var i vecka 25 och tänkte genast att barnet kommer inte att klara sig.
Förlossningen gick bra fast jag var helt snurrig av all lustgas, jag minns knappt vad som hände. Vattnet gick i en krystning, blötte ner halva personalen ;-) och Aku kom ut med rumpan före... Personalen sprang iväg med Aku men sade att det såg rätt bra ut. Aku föddes 28.11 kl 7.40. Vägde 810 gram och var 40 cm lång.
När barnläkaren kom berättade hon att han mådde så bra han kunde och hon hade ett foto med sig på honom. Hon varnade att de tre första dygnen var avgörande men att allt ändå såg bra ut just nu. Aku vägde mer än vad kurvan visar för barn födda i vecka 25 så det var en god sak. Vi blev förda upp till avdelningen och därifrån fick vi fara till Keskola (intensivvårdsavdelningen för nyfödda) och se på vår son.
Det var en liten, liten apunge som låg i kuvösen och jag hade väldigt svårt att förstå att han var min och att magen ver tom. Jag hade ju bara kommit till sjukhuset för att det gjorde så ont, nu var det fixat så då kunde jag väl fara hem och fortsätta vänta? Jag hann inte riktigt förstå... Gubben åkte hem på eftermiddagen och jag gick mellan avdelningen och Keskola. Trots allt såg det bra ut. Jag mådde prima efter förlossningen, de hade inte behövt klippa upp mig och jag hade inte gått sönder. Inte hade jag förlorat mycket blod heller så jag mådde som om inget hade hänt.
Nästa dag, tisdag, kom Pasi vid lunch. När vi gick upp till Keskola hade de just satt en kateter åt Aku som skulle förse honom med näring. Det hade gått bra men han låg inpackad i tyg för att hålla värmen bättre. Vi såg bara en hand i paketet. Mellan 14-16 får man inte vara på Keskola för då byts personalen och diverse åtgärder görs så vi åkte ut på stan för att få lite frisk luft. Jag köpte ett mjukisdjur åt Aku. Lite före fyra när vi var påväg tillbaka ringer Pasis mobil och det var från sjukhuset. Aku hade blivit dålig. Vi skyndar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Tårarna rinner och jag ber.
När vi kommer till Keskola är personalen allvarlig och säger att de har gjort allt de kunnat men att Aku nu dör. De hade nöddöpt honom som jag önskat för de vågade inte vänta på oss. Nu tog de ut honom ur kuvösen och vi fick hålla honom i famn medan livet sakta gled ifrån honom. Just när jag börjat förstå att jag hade en son förlorade jag honom.
Utan någon synbar orsak hade Akus lungor börjat blöda vid tretiden och det gick inte att stoppa. Lungorna var allt för omogna och hans lilla kropp hade inte tillräckligt med koaguleringsförmåga. Aku dog 29.11 kl 16.40.
Vi åkte hem mot läkarnas rekommendationer. Pasi ville inte stanna på sjukhuset och jag ville inte vara ensam. Jag vet inte hur Pasi klarade av att köra hem men hem kom vi. Ingen av oss minns vad vi gjorde den kvällen, vi var så chockade. Följande dag, onsdag, åkte vi tillbaka och pratade med barnläkaren, socialarbetaren och sjukhusprästen. Vi bestämde att vi skulle hålla jordfästningen i sjukhusets kapell med sjukhusprästen följande vecka. Aku skulle obduceras först. Vi bestämde att vi skulle låta kremera honom och strö askan hemma och plantera ett träd till Akus minne.
På fredagen åkte jag till sjukhuset för att ännu få se Aku. Jag hade velat hålla honom i famn mot bröstet, som man håller småbarn, men han hade obducerats och jag insåg att det inte inte gick. Men jag satt en lång stund och såg på honom, pratade med honom, sjöng för honom och bad för honom. Det var en stilla stund för avsked, bara han och jag. Han var inte vacker men han var min. Moderskärleken hade vaknat.
Jag visste inte om vi borde be våra familjer med på jordfästningen, om de skulle bli sura om vi inte bad dem. Vi var ju många som drabbats av sorg. Men det kändes ändå mest rätt att det bara skulle vara jag och Pasi. Jordfästningen var vacker. Jag hade sytt ett ljusblått lakan med spets som jag bäddade in Aku med i kistan, jag hade skrivit ett brev till honom och kopierat en vaggvisa som jag lade med i kistan. Det var sånt som kändes viktigt. Jag hade velat sjunga för honom men jag klarade inte av det.
Nagu är ett litet ställe med underbara människor som bryr sig om och vågar visa det. Jag har fått kramar av så många att jag tappat räkningen och av folk jag knappt känner! Jag är helt förbluffad av vilken reaktion hela bygden haft! Det är en svår sak när barn dör men nu kan jag säga att jag är glad att Aku inte levde längre för att sen dö ändå. Vi har inte förlorat ett barn vi kände som person, vi har mest förlorat förhoppningar och tron på vad som ska komma. Jag har varit arg, verkligt arg på att jag förlorade min graviditet, förlorade magen som just börjat synnas, förlorade födelsen i mars... Nu är jag mest avundsjuk på alla som har sin graviditet kvar.
Jag fick mammaledigt för att graviditeten gick över 22 veckor så jag är ledig länge än, vilket är skönt. Jag har fått mens och nu börjar vi försöka göra Aku till storebror.
Vi mår bra och livet går vidare.
Efteråt
Den 12 januari var jag på eftergranskning till TYKS. Läkaren kollade med ultraljud hur livmodern o äggledarna såg ut och hon sa att allt ser bra ut, bara att försöka på nästa barn. När jag blir gravid nästa gång kommer jag att kollas upp mycket mera noggrant. Vid vecka 12 ungefär blir det ett normalt ultraljud, före det kan man inte göra något så om det blir missfall då så är det bara naturen som tar hand om något som gått fel.
En möjlig orsak till att Aku föddes för tidigt är att livmoderhalsen är för slapp och gav efter varpå livmodermunnen öppnade sig och Aku föddes. Så nästa gång kommer man att följa med livmoderhalsen och livmodermunnen mycket noggrant. Om de ger efter kan man sy fast dem! Det heter tukilanka på finska o det låter betydligt mycket trevligare. Läkaren varnade oxå att jag kan hamna att ligga på sjukhus mellan vecka 20 och 30 i värsta fall. Vid vecka 30 är barnet så utvecklat att det inte är mega-katastrof om det föds.
Det låter som om nästa graviditet kan bli jobbig men till lika känns det bra att vårdapparaten vill ta hand om mig och bryr sig om att allt går bra. Nu är jag ändå jättesugen på att bli gravid bums.
Den 10 februari var vi till TYKS och pratade med Akus läkare. Hon visade Akus journal och berättade om hur han hade skötts. Bättre vård hade han inte kunnat få, det är jag helt övertygad om, men han var allt för outvecklad för att klara av livet utanför magen. I obduktionsrapporten kom det inte egentligen fram något nytt om varför han föddes så tidigt. Där stod att Aku hade massiva blödningar i hjärnan men ingen kan säga när de uppstått och hur det skulle ha påverkat honom om han överlevt. Obduktionsrapporten bekräftade också att Akus lungor hade blött massor.
Av alla dåliga alternativ så var det här ändå det bästa. Jag är tacksam för att Aku fick dö så snabbt och smärtfritt. Med den här inställningen chockade Pasi och jag Akus läkare lite. Hon var nog inte van med att föräldrar som förlorat sitt barn tar det så lugnt. Vi skrattade och berättade att vi jobbar på att göra Aku till storebror, hon önskade oss lycka till och bad oss berätta hur det går.
Nu vilar Aku under en ek här hemma på gården.
Det tog tid men nu, den andra augusti, har jag äntligen hittat en ek att plantera på gården. (Tack Gitta o Bo-Åke!) Jag hade tänkt göra det i våras men det drog ut på tiden och sen insåg jag att inget träd klarar av att flyttas när det är som torrast och hetast på sommaren. Vi grävde en stor grop och jag lade Akus aska i gropen, täckte lite med jord och planterade eken. Jag hoppas att eken tar sig och växer sig så stor och ståtlig som Aku aldrig fick. Det blir ett minne som antagligen står sig längre än vad vi lever.
Delade tankar (på begäran)
Vad hände Aku efter döden?
Först och främst, Aku blev inte en ängel. En ängel kom och hämtade Aku och nu bor han hos Gud och änglarna med Fammo och alla andra som dött. De har det bra där och en dag kommer vi att träffas igen. Det är inte Farväl utan På återseende.
Varför?
Varför drabbades just vi? Varför måste Aku dö? Man frågar sig varför men det finns inget svar. Det är enkelt att säga att det ska du inte tänka på, du kunde inte ha gjort något, det var inte ditt fel... Men, man måste få tänka tankarna för att kunna gå vidare. För mig finns det många "om" som jag hade kunnat göra annorlunda men de blev gjorda som de blev och det är inget jag kan göra något åt nu. Jag har gått igenom dem i tankarna, identifierat dem, funderat igenom dem, hittat alternativ till hur de kunnat göras och nästa gång jag står i samma situation kommer jag att överväga hur jag ska göra och antagligen välja nåt annat sätt än jag nu gjorde.
Det som jag upplevde att var skönt var när barnläkaren genast efter att Aku dött sade åt oss att det inte var vårt fel, att vi inte kunnat göra något. Det kändes som att få Guds förlåtelse. Det kom redan innan jag hunnit tänka tanken att det var mitt fel att Aku dog och så upplever jag att Guds förlåtelse är, den kommer innan jag vet att jag gjort fel för Han vet.
Hur klarar man en stor sorg?
Jag är väl skolad på ämnet sorg så jag hade mycket fakta kunskap att luta mig mot när sorgen drabbade oss. Sorgen är personlig och unik, alla uttrycker sin sorg på sitt eget sätt. Sorg är ingen sjukdom men består av många omtumlande känslor. Man kan bli ledsen, arg, frustrerad, glad, känna saknad, ensamhet, känna sig oförstådd, överväldigad, fråga varför, ja det blir kaos. Man kan känna fysisk smärta och bli jättetrött. Man kan sova massor eller inte kunna sova alls. I sorgen finns olika skeden som man går igenom men inte nödvändigtvis i samma ordning. Först blir det vanligtvis en chock och man kan förneka det som hänt.
Jag minns knappt första dygnet, det var en så stor chock att min hjärna inte klarade av att behandla det. Jag grät och grät, jag frös och kände mig som om jag sprungit ett maraton. Jag orkade knappt gå. I två dagar grät jag, sen orkade jag inte gråta mera, det var så fysiskt tungt. Sen städade och remppade jag i två dagar. Vad som helst som gjorde att jag inte behövde tänka. Jag har aldrig varit så effektiv och fått så mycket gjort som just då. Men ändå cirklade tankarna kring Aku... Sen normaliserade sig livet på nåt sätt. Jag grät ibland men bara en stund åt gången. Jag sov rätt mycket och gjorde inte så mycket. Efter begravningen gick vardagen på sätt och vis till det normala. Jag har pratat mycket om Aku, om hur jag känner det, hur jag mår och om vad jag ska göra sen.
Jag kände mig trygg i min sorg och i min livssituation. Eftersom jag visste att man måste genom sorgen, man kan inte stänga av och låta bli att sörja för då skjuter man bara på den, så "kastade jag loss" och kände fullt ut alla känslor. Jag grät som jag aldrig gråtit förr, jag var arg som aldrig förr osv. Jag visste att det går över, jag kommer att gå vidare så jag vågade. Nu skulle jag säga att det var som att hoppa bungy-jump. Hastigt ner och hastigt upp för att jag litade på att gummibandet håller när jag hoppar.
Hur bemöter jag en som sörjer?
Som den människa den personen är, med värme och omtänksamhet. En blick, en kram betyder oerhört. Det är inte vad man säger utan hur man säger det som räknas. För mig var det viktigt och skönt med alla människor som hörde av sig på sätt eller annat och sade "kram", "styrka", "jag tänker på er", "jag finns här för er", "ring om du vill prata" osv. Det viktiga var att veta att folk brydde sig och vill hjälpa. Textmeddelanden är guld värda. Det är svårt att veta vad man ska säga och därför är det svårt att ringa men man kan sända ett kort meddelande. Jag läste mina meddelande om och om igen och varje gång värmde orden och omtänksamheten. Kort och e-post är lika bra.
Ta gärna kontakt efter en tid också, sorgen tar tid och man kan bli väldigt ensam efter den första tidens mängder av kontakter. Ibland kommer man sig inte för att ta kontakt i början och sen drar man sig för att det känns för sent, men jag skulle säga att fast det gått några månader är det inte försent. Den som sörjer tänker på det så gott som varje dag i ett års tid, så det är aktuellt rätt länge.
Att se andra gravida?
Jag har varit arg på att alla andra fortfarande har sin graviditet kvar, men egentligen förändrar deras graviditet inte min situation alls. Jag är avundsjuk på samma sätt som att andra köper ny bli när jag inte har råd... Jag blir inte kränkt eller arg när andra blir gravida eller får barn för jag kan dela deras lycka och de kan dela min sorg. Mängden ägg, spermier och möjligheter att få barn för oss är oförändrad, det är bara att försöka igen och hoppas. Man måste få va arg men man behöver inte skälla ner andra, man kan hugga ved eller baka eller städa av sig sin ilska också...
Nu när det gått en tid märker jag att jag blir ledsen av andras babylycka. Jag skulle så hjärtans gärna vilja ha den själv men jag är utan. Det värsta är väl det att jag inte själv kan bestämma när nästa barn kommer. Skulle jag redan vara gravid igen skulle inte andras graviditeter o babylycka störa mig för då skulle jag veta att det är på gång för mig också. Jag är nog fortfarande glad för andras barn men jag är ledsen för min egen skull.
Beräknade födelsedagen
Dagen innan upptäckte jag att det var nu som Aku borde ha fötts. Hela min värld rasade samman och det kändes som om det var hela världen emot mig. "Alla andra" har fått sina barn eller väntar ännu. Jag inbillar mig att det varit lättare om jag redan varit gravid igen men mensen har krånglat så det har inte funnits någon möjlighet att bli gravid. Kvällen tillbringar jag gråtande framför datorn och surffar för att läsa om andra som förlorat sitt barn. Jag skulle vilja prata med någon men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vill inte göra någon annan ledsen och jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig. Jag känner mig frustrerad över att jag inte kan sätta ord på mina känslor och funderar på att supa mig stupfull. Jag minns att det var skönt att bli så full att man slocknar för då fungarar inte hjärnan mera. Men, jag vet att det bara är en liten stunds hjälp så jag låter bli. Jag gråter tills ögonen värker och sen tar jag en sömntablett på Pasis uppmaning och faktiskt, jag somnar ganska snabbt. Jag sov gott hela natten men vaknar med en känsla av tomhet inuti. Jag är ett ihåligt skal. Jag sysselsätter mig hela dagen men känslan av ihålighet försvinner inte. Det är Aku som jag saknar, det är Aku som gjort mig ihålig. Aku som borde ha fötts idag finns inte mera.
Nästa graviditet - när?
Jag längtar så men det tar tid. Barn gör man inte - barn får man. Jag blir lite ledsen varje gång jag får höra att nån annan blivit gravid. Jag vill ju också! Men hur jag vänder och vrider händer det inget. Antagligen måste det väl gå så långt att jag tappar hoppet och så vips, är jag gravid! Det har nu gått 8 månader sen Aku föddes och jag deppar. Det känns så orättvist att jag inte får ha den snart halvt år gamla pojke jag hade kunnat ha. Varje månad som går och mensen kommer, känner jag mig äldre och mer förbrukad...
Efter snart 5 års väntan är vi lika barnlösa som förr. Deppigheten har stabiliserat sig men längtan lever fortfarande. Ibland känns det jobbigare ibland lättare - precis som livet alltid gör.
| 
